Snö i april

Lösenordsskyddad: Kärleken väntar

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

ikväll är en sån kväll

I väntan på bussen

Stjärnorna lyser över rissne torg I ett fönster ovanför pressbyrån byter någon om Människorna som väntar på bussen röker Jag undrar vad det är de söker En kvinna har väntat längre än mig Sett både en och två bussar passera sig Nu går hon sakta därifrån med små små kliv Tunga skor är hala denna tid Men ciggen håller hon stadigt i handen Även märkliga paket från utlanden Jag undrar vad hon tänker Vad livet henne skänker Aldrig kommer hon få veta att jag tänker så Nej aldrig kommer hon få veta för vad mitt hjärta slå Hon försvinner bakom husknuten Ciggen på marken är bruten Stjärnorna och neonskyltarna lyser över mig I fönstret ovanför pressbyrån står en naken tjej

ambivalens

ambivalensen dödar mig
indolensen göder mig
turbulensen föder mig
även när det bränns
känner jag en viss demens
hög eller låg valens
jag seglar läns
färdas dit vinden tar mig

jag vill vända om
kryssa
möta svårigheter
leva som asketer
akta mig för kometer
älska olikheter
jag vill tro på mina konstnärligheter

Fjällen

Snöklädda granar
Långt ifrån industrier och kranar
Längs vägen ökar bergen i kvantitet
Ju längre norrut vi kommer ökar kylan i kvalitet
Jag ser stjärnor i molnförgreningarna
Långt ifrån ljusföroreningarna
Snöröken blåser upp framför bilen
Lyktorna förblindar oss
Pappa försöker ligga kvar i filen
Snön lindar in oss
In i tomheten
Snön och havet och rymden
Jag slutar aldrig förvånas

Det första jag ser när går ur bilen
Nej fel
Det första jag känner
Nej
Det första jag hör när jag öppnar bildörren är vinden
Den starka fjällvinden
Den kalla klara som blåser genom märg och ben
Strax därefter känns den
Sen ser jag månen
Månen som den borde se ut
När den ger natten sitt naturliga ljus
Sen ser jag hunden
En bit till höger om månen
Med sina…
Jag har aldrig räknat hundens stjärnor
Har du?
Vi kanske gjorde det för längesedan
Isåfall har jag glömt
Det är en fin stjärnbild
Och inte lika jobbig som för ett år sedan
Inte lika fylld av känslor heller
Men den finns där och påminner om det förflutna och det gläder mig
Kan du tänka dig
Den gör mig lycklig
Hunden
Det var längesedan jag såg den
Jag har iförsig inte tittat efter den heller
Med den är sig lik
Och är på precis samma ställe som för ett år sedan
Jag tror att det var det första jag såg då också
Hunden

Här är vattnet brunt
Fullt av järn
Det brukar vara lite lagom brunt så att man kan dricka det
Och järnet bara ger den lilla extra touchen på vattnet som jag tycker är himla gott
Och så som det ska smaka häruppe
Här i messlingen
I lillstugan, björnstugan och stallet
Här där jag varit nästan varje nyår och påsk sedan jag föddes
Och jag vill kunna vara här resten av mitt liv
Jag vill kunna åka hit med mina nära och kära
Och mysa och åka skidor
Dricka rödvin framför den öppna spisen
Laga middag tillsammans
Lyssna på musik
Spela spel
Skratta och gråta
Prata
Leva
Och ta en dag i spåret
Eller kanske dela upp oss och mötas hemma och prata om dagen
Om vädret
Om den sura människan i liften
Om den trevliga människan i spåret
Om vädret imorgon
Matsäck och varm choklad
After-ski och tjafs om vem som kör
Eller sten sax påse
Eller tärningskast
Eller så tar jag bara på mig den uppgiften
Cola är ju ganska gott ändå
Och känslan av att det kan vara skönt att komma tillbaka till stan men samtidigt redan börja längta efter att återvända

Men nu är vattnet alldeles för brunt för att man ska kunna dricka det
Det är synd
Och toan i lillstugan fungerar inte
Huset där jag sover just nu
Snart iallafall
När imagine är slut
Eller hela spellistan
Har så svårt för att sluta lyssna när jag köat massa låtar
Alla är ju så himla bra
Och jag vill höra dem nu ikväll

Högdalstoppen

Högst upp på högdalstoppen. Över fabrikerna, över hela staden. Jag ser vartenda ljus, varenda byggnad människan skapat. Jag ser bilar, jag ser träden, jag ser människor. Röken från fabrikerna, blir en magisk andning i ljusföroreningarna. Jag ser allt detta och fylls med en känsla av hopplöshet. Ett enda stort frågetecken. Vad finns det för mening med allt? Varför lever jag. Varför lever du? Vad är skillnaden på mig och den som kör bilen där nere, bort från industrierna, mot skogen, havet, världsrymden eller kanske en annan industri. Musiken och konsten och kärleken och friheten, det där som jag trodde betydde något. Vart tog ni vägen? Ni lämnar mig här på ett soppberg, en kulle av avfall, omgiven av snö. Jag känner för att bli ett med snön. Som ett snöfall. Alldeles likgiltig. Nyss hade jag en armé av drömmare i mitt hjärta. Vad är ett liv på jorden? Mitt liv. Vad är mitt liv jämfört med ditt liv? Snart är jag borta. Borta förevigt. Vår tid här är ingenting. Betyder ingenting. Men jag vet att det är fel. Det måste vara fel. Det är fel. Men ändå. Vad är ett liv? Jag vänder om, lämnar utsikten och staden, fabrikerna, liven som inte är mina, kramar om mina vänner, ramlar omkring i snön och tar pulkan sista biten. Det är is i mitt hår. Hjärtat tinar. Jag hör dem fortfarande, fabrikerna. Jag hör trafiken. Jag hör en vind som susar lätt, en fjällvind som blåst sig vilse. Jag hör ditt skratt. Jag hör våra hjärtan slå i takt. Och jag vet, att även om livet slutar strax, får inte hopplösheten plats i min lilla kvart.

Tal och text och textat tal och talad text och tystnad

Jag pratar väldigt otydligt ibland. Inte nog med att prata inte är min starka sida. Jag ska hålla på att slöddra också. Och prata osammanhängande och stamma. Menmen. Lite jobbigt. Ibland känns det som att jag spelar full men går in i rollen så fullt att jag ”blir” fullare än jag är. Som att mitt slöddrande lurar mig själv att jag är full. Jag hoppas att mitt skriftspråk är tydligare. Så länge jag inte skriver för hand så klart. Men det är ju lättare att hänga med en skriven text än en talad. Men är det så att man är bättre på att uttrycka sig i antingen tal eller skrift eller finns det dem som är mästare på båda. Förövrigt är första ölen alltid värst, den får mig att känna mig fullast, så nyktrar man till lite med andra och tredje. Eller är det bara jag? … jag borde ta bort det där med ölen för det hade ingenting med saken att göra och jag tänkte skriva nåt mer men nu är jag alldeles för trött för sånt.

Anteckningar i mobilen påväg hem natten den 12-13/12-2012

Varför ska tubbelbanor gå på bestämda tider? Och bussar för den delen. Och vad är en bestämd tid? Tiden bestämmer vi väl ändå över själva. Jag kunde lika gärna ha stannat. Som jag egentligen hade velat. Men normer och sömn förstör. Även om det kanske är bäst för dig. Men vad kan vara bättre än det jag vill göra och det jag mår bra av själsligt. För jag hade bara velat fortsätta blunda och inte låtsas om att det var kallt. Iförsig hade jag för mycket kläder på mig men ändå kanske man bara kan glömma att det är kallt eller så blir man värmd och värmer. Eller så finns det ingen kyla, det kanske bara är en föreställning. Men det är ju vetenskapligt bevisat? Ja och vad är vetenskap. Obesvarade svar. Jag måste gå hem från fårdala med en gitarr på ryggen. Likabra att börja öva i tid. Men än är jag inte där och bussen borde redan vara här. Och nu kom kylan tillbaka. Verkligheten återvänder. Matrix. Och jag orkar egentligen inte hålla på, jag vill bara prata om vädret och var går gränsen mellan väder och vind och moln och universum? Jag bara skriver för att skriva, för att få kontakt. Vad betyder allt? Egentligen ät jag bara glad. Vad var det han sjöng, korkad tom och glad. Hela världen är så underbar. För även om det inte alltid verkar så, så är det sanningen. Och vad är sanningen. Den är dömd till att modifieras. För ingen är den andra lik och ändå finns det ingen skillnad. Du gillar tomater jag gillar morot. Spelar det någon roll för vem vi är? Nån har mörk hud, någon har ljus. Gör det någon skillnad på oss om man bortser från alla normer och föreställningar. Aha hon lyssnar på rock, hon måste vara på det här sättet. Aha han har såna kläder, han beter sig sådär. Visst är vi alla normer och alla föreställningar, ibland bryts dem. Det är väl då det är intressant. Vad är jag mer än en hipster som spelar i ett indierockband och lite lagom blyg och tystlåten med lite långt hår och lite nagellack på ena handen. Vad gör mig speciell? Vad gör en människa speciell? Det är först när vi kommer i kontakt med en annan människa som det speciella skapas. Man kan inte vara speciell för alla människor. Liksom att alla människor behandlar dig olika. Därför trivs du med vissa och mindre med andra och detta skapar vem du är. Utan andra människor är du ingen. Och kanske är det bara föreställningarna som gör att du trivs med dem. Har du träffat någon som verkligen inte är som du? Jag orkar inte mer. Föreställning eller inte så är vi ändå lika mycket fast i det och allt och blablablabla blablabla bla bla bla. Tystnad. Kamera. Varsågod. Och sig själv finns inte för ditt själv förändras beroende på vem du är med. Så många roller vi spelar, är, dagligen. Finns det de som alltid är samma roll? Det måste vara ganska jobbigt. Det är inte kallt ute. Inte nu. Vem är varm? Blundar. Röster. Lyssnar men vill inte ha dem där. Då vill jag inte multitaska. Vill inte säga hejdå. Nu ska jag av.